johannanas

Det här blev helt fel. Jag ville inte att alla mina kompisar skulle veta om bloggen, men sedan blev det så ändå. vilket var helt och hållet mitt eget fel. Jag vill kunna skriva om precis allt, och det kan jag inte när jag vet att ni läser. Så jag försvinner härifrån. c y b e r s p a c e är rätt stort.



"It ain't no use to sit and wonder why, babe
If you don’t know by now
An' it ain't no use to sit and wonder why, babe
It'll never do, somehow
When your rooster crows at the break of dawn
Look out your window and I'll be gone
You're the reason I'm trav'lin' on
Don't think twice, it's all right "

He he he.        hjärta Bob.



I just say, fare thee well.

ojdå.



nu måste jag masa mig upp från sängen, städa undan i lägenheten, och åka hem till skogen för att äta jordgubbstårta. för  att det är sommarlov. för att det är tradition.

lägenheten är förresten stökig därför att gårkvällen var precis som traditionen säger att första sommarlovskvällen ska vara. och det gör det lite mer ok. det är ju tradition.


Jag gillar traditioner. Jättemycket. Jag vet egentligen inte varför. men iaf.





(kan hända att det blev lite för mycket igår, och att jag betedde mig som en 15åring från tranemo...men jag hade kul, så jag tänker ignorera det. jag måste iofs träna upp det där igen, så att jag kan göra skäl för mitt namn. )

chips smakar godare än vanligt just nu.

Underbar kväll, tillsammans med några "kompisar med något i sina hjärnor". och om någon av mina "kompisar utan hjärnor" läser det här så ska ni inte vara ledsna, för 1; jag älskar er ändå, och 2; min hjärna har inte heller något vidare innehåll. jag bara gillar att låtsas ibland. 3; jag är lite smått full i skrivande stund.

Allsång, regn,(paraply), honung, Musik (speciellt min Bob), toapapper, folk och SOMMARLOV visade sig vara mycket bra ingredienser till en lyckad kväll.



Hakuna matata!




och doherty är inte snygg. nej.              hans röst däremot. = love.  peace and love.





och så avslutar vi med en applåd för Hampus, som jag är sjukt imponerad av.











I get chills

Peace and love? Buss eller tåg? Paris? London? Säga upp lägenheten? Inte säga upp lägenheten? Gå på utsparken imorrn? Eller inte?   Düsseldorf ?    Jag ÄR Beslutsångest. och det är inget kul.




Förresten åt jag jordgubbar idag - männen i mitt liv. Dem är underbara.

Hjälp. Jag vet inte vad jag ska hitta på... Peace and love? Marseille? London?     Jag vill bestämma mig. nu.

money,money,money - går på repeat i mitt huvud just nu.  Jag vill så mycket.

Okej, rubriken kanske var att ta i lite för mycket...

men att anstränga sig för att äta nyttigare/promenera mera/snåla med spriten i flera veckor för att sedan ställa sig på vågen och se att man gått upp sådär tre kilo sedan sist är inte party.

Så om någon har sett/hört en flodhäst i skogen idag ska denne någon inte vara orolig, för det var troligen bara ett stycke besvikelse som var ute och motionerade.

Nä, jag ska ta tag i det här nu. På riktigt. Kanske lägga mina sista slantar på ett par nya joggingskor...

I övrigt har helgen varit rätt mysig. Spanat in lillmonstrets fotbollsmatch idag, och han var riktigt duktig. Kan man inte tro, om man vet hur mitt bollsinne är...Men. miracles do happen. ibland.

Nu: plugg

Det blev bio i Svenljunga ikväll. Egentligen lite konstigt, alltså, att de har råd med bio i Svenljunga... för det kommer aldrig något folk. Ikväll var det kanske tio pers i biosalongen, så det lär ju knappast vara lönsamt. Men mysigt är det iaf.


Jag kom hem från Svenljunga precis i tid till Ett tal till nationen. Får väl erkänna att jag blev lite besviken på Betnér. Det var inte riktigt så bra som jag hoppats på... (om jag ska vara ärlig, ganska långt ifrån). Näh. I jämförelse - ärad vare Schyffert.


punkt.

Nu ska jag joina familjen framför tvn. Därav titeln Änglar och demoner.

Fredag 19:27, och jag inväntar kvällen med skräckblandad förtjusning. Jag älskar höga höjder, och det här kanske är anledningen. Jag är van. Därför att en kväll med familjen faktiskt kan liknas vid ett bungyjump. Man står där på plattformen med skräckblandad förtjusning. Tar ett osäkert steg ut i det underbara. Faller. Studsar uppåt, och fastnar i en ögla som utgörs av den där linan som egentligen är vad som ska rädda en från faran, och stryps/knäcker nacken/något annat otäckt.

Jag gillar min familj. På samma sätt som jag älskar höga hölder.

Det är tur att de inte läser min blogg.

För övrigt är det härligt med helg. Det kan nog behövas. Det blev uppenbart, under veckans sista lektion, under vilken vi sjöng/visslade en och en halv timma i sträck. Himla härligt.

Det är kulturhelg i Borås, men jag åkte hem. Det var ju ändå två veckor sedan sist, och måste ju kolla upp att alla famljemedlemmar fortfarande andas.

Njuter av utsikten, för det är trots allt underbart vackert här hemma just nu, och lyssnar för tillfället på Fever Ray - When I Grow Up. Här uppifrån plattformen.

Efter några sjukt stressiga dagar har jag nu fått några timmars sömn, och kan därför meddela att jag känner mig som mig själv igen.

På min soldränkta balkong står två stolar och ett bord med några tomma öl/vinflaskor på. Jag har ingen lust att plocka undan, för det ser så underbart mysigt ut.


Jag tänker. Min balkong. Tidig sommarkväll. Några kompisar. Och bra musik. Det kör vi på. Ska kämpa för det.

Fast innan dess ska de tomma flaskorna förstås bort.   måste ju finnas plats för de nya.




Den andra J har förresten varit här för fika och plugg. Mycket mysig. Känner mig duktig. Ska försöka fortsätta kvällen lika duktigt och plugga lite till. Annars lär jag inte klara veckan. Mitt fasansfulla öde nalkas. Kan vi inte snabbspola mån/tis/ons. Vore himla bra.

Det är något speciellt med Göteborg.


kan man ens vara på dåligt humör i göteborg?

Idag har jag suttit stilla, med businessboken framför mig, hela dagen. Utan att plugga. Jag kan inte längre. Det är som om jag glömt hur man gör.

jag får fortsätta försöka, för jag ska klara det här. galant. helst. punkt slut.

Jag har precis sett det hundrade avsnittet av Grey's anatomy, och jag grät! För första gången på länge grät jag till Grey's. Det var inte på riktigt samma makalösa nivå som den gången Seth rymde i OC, och kanske var inte klumpen i halsen riktigt lika stor som när Mufasa dog i Lejonkungen. men. det var inte heller bara några tårar i ögonvrån. Jag grät.

Är det inte en härlig känsla, att få gråta ut, sådär, riktigt rejält? Eller är jag bara sjukt konstig? Det är jag nog. Men det känns helt ok.